När du är ensam så att du till och med fryser in i ben märgen
Hopplösheten sprider sitt värdelösta foster i ditt allra innersta
När man är så rädd för att alldrig kunna hitta tillbaka
Då är man tacksam att man har någon att dela livet med
Tack Sara du är min strimma ljus och mitt hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
dito mitt sockerfrö
Skicka en kommentar